Självförtroende förstör liv... och de förstör mig!

De är jobbigt att skriva detta men jag vill förklara lite grejer....

Sen jag gick på lågstadiet har jag varit lite överviktig asså jag vet inte om de va mycket eller lite men ja! Jag kan aldrig säga att jag blev mobbad med ord eller slag men däremot, inte speciellt många kompisar kanske, kände mig väl utfryst men ja som sagt...

Mitt självförtoende va ju inte på topp direkt! tycker jag va för tjock, hatade min mage, mina ben, och mina fräknar jag tycket de va så fult! 

Jag blev väldigt trött på att vara så stor som jag va (även att jag inte va jätte stor men ja)

Jag slutade spela fotboll i Grimslöv (för lite anledningar) Jag började spela i Hjortsberga som hade hårda träningar och jag trivdes jätte bra! Men jag kände väl de  att jag blir inte smalare... Jag äter för mycket mat, godis och allt annat! Så jag slutade nästan äta! Tog lite mat i skolan mina kompisar frågade varför jag inte tog mer jag svarade att jag är inte hungrig jag äter när jag kommer hem! 

När jag kom hem tog jag jätte lite mat så frågar mina föräldrar ska du inte äta mer? och jag svarade jag åt jätte mycket i skolan och jag är jätte mätt... Så sa jag varje dag... Vet att mina kompisar märkte de att jag knappt käkade men ja...

som ni förstår så tog jag inte de såå långt! När jag började få komentarer å gud vad smal du har blivit, vad fin du har blivit osv då började jag igen! Jag började äta igen och jag mådde helt okej!

Sen fick jag då kille och jag fick jätte bra självförtroende inte så jag skröt eller gick runt och sa gud vad snygg jag är osv men ett bra självförtende helt enkelt! Efter ett år med min kille så tog  de ju slut av en anldening och mitt självförtoende sjönk till 0 Kände mig inte mig inte speciell eller något! Och detta va drygt ett halv år sedan och mitt självfrtoende är fortfarande inte på topp! Jag har fantastiska personer i min omgivning som hjälper mig att få upp de igen så som de va för några månader sendan!

Men under denna tiden har jag även haft ett såkallat handikapp!

Dyselxi!!!!!

I 7an gick jag till en lärare och bad om en utredning inom dyselxi för jag ville ha papper på de eftersom jag hade de mycket jobbigare än vad alla andra hade!

I grundskolan fick jag knappt ingen hjälp i skolan men jag fattade ju inte att jag hade sånna svåritheter som jag då har!

På vislanda fick jag den hjälp jag behövede kanske dock inte i min engelska men ja jag har klarat mig till gymnasiet iallafall!

Allt detta här får mig att må dåligt! Men jag kämpar och jag har upp fyllt min dröm!

Jag är inte överviktigt längre och har inte varit de på några år!

Att berätta om min dyselxi har varit jätte jobbigt men i början utav 9an har de varit ganska enklet att berätta om de! Men att skriva de här är sjukt jobbigt måste jag säga...

Men  nu som sagt mår jag helt okej men ändå inte på topp!

Och varför jag lägger upp så mycket bilder på mig själv är för att jag får jätte fina kommentarer på mina bilder, som jag blir jätte glad över och de höjer mig ganska mycket! 

Nu har jag även tagit tag i mig själv för att få upp mitt självförtoende och imon kommer det komma ett inlägg om hur jag gör!

Haha undra om någon ens orkar läsa detta... någon person sitter säkert och läser allt och de är jätte gulligt av er!

Pöss på er sålänge och ni som läser betyder cp mycket KRAMAR PÅ ER PÖSS <3